Inte bra. Inte bra alls.

Igår klubbades budgeten för Växjö kommun och debattvågorna gick höga. Den största diskussionen handlade om finansieringen av budgeten, det vill säga vilka pengar som kan och ska användas för att betala för växjöbornas välfärd. 

Bo Frank ville göra en poäng av att jag på något sätt skulle ha ändrat mig från de uttalanden jag gjort här, här och här. Han menade att eftersom jag har svarat såhär i smp gällande försäljningsintäkterna så påstår jag att vi måste sälja för att bygga nytt. Inget kunde vara mer fel. 

Här ser ni ett utdrag från artikeln jag länkade till i stycket ovan:

"Nu finns ett beslut i kommunfullmäktige om att Växjöbostäder kan genomföra en försäljning av runt 2000 bostäder. Om de pengarna kommer in, vad ska ni göra då?

– Självklart ska vi diskutera hur de pengarna kan användas. Men de kommer aldrig att kunna gå till drift. Det går inte anställa lärare och undersköterskor på tillsvidareanställningar med engångsintäkter. Det stora med de pengarna borde gå till att betala av lån så vi får igång bostadsproduktionen ännu mer i Växjö. För det behöver vi också, säger Åsa Karlsson Björkmarker."

Jag fastslår två saker:

1) Att engångsintäkter inte kan användas till drift. 
2) Att pengarna från försäljningarna i första hand ska användas för att betala av lån. 

Påstående nummer ett har jag resonerat om här många gånger men om ni vill läsa så klicka på länkarna i början av inlägget. Påstående nummer två är fullkomligt självklart. Om vi säljer våra tillgångar och på så sätt minskar värdet av dem måste vi såklart betala av våra skulder. 

Låt oss fundera på det utifrån en privatekonomisk nivå. Om du säljer din bostad så är det smart att betala av ditt bostadslån. Om du säljer din bostad och ska köpa en annan, då är det smart att betala av ditt bostadslån och sedan använda eventuell vinst för att köpa en ny. Det är precis så vi måste resonera också om våra bostäder vi äger gemensamt i kommunen. Svårare än så är det inte.

Kanske har ni hört att växjöborna är högt belånade? I så fall har ni hört rätt. Varje växjöbo har en skuld på 129 000 kronor för de investeringar som har gjorts med kommunen som borgen. Det låter som mycket pengar och visst är det så. Poängen är att bakom varje Växjöbos låneskuld finns tillgångar som besitter ett stort värde. Tillsammans äger vi bland annat ett nytt kraftvärmeverk, universitetets samtliga lokaler och ca 13 000 bostäder. 

Rent privatekonomiskt skulle man kunna säga att en skuld på en miljon kronor kan vara hög eller låg, beroende på värdet som ligger bakom. Äger du ett hus som är värt två miljoner kronor är en skuld på en miljon inte så stor. Äger du däremot ett hus som är värt en halv miljon kronor och har en skuld på en miljon så är skulden stor. Det funkar på samma sätt i kommunen. Äger du tillgångar med ett högt värde (jämför med bostaden med högt eller lågt värde) så kan du såklart ha höga lån. Är det däremot så att tillgångarna blir färre och på så sätt värda mindre så är det smart att betala av på lånen. Annars riskerar du att ha lån på mer än du har tillgångar och det är verkligen inte särskilt bra alls. 

Den moderatledda majoriteten vill sälja tillgångar med stort värde för att använda pengarna till drift. På så sätt gör vi oss av med en tillgång samtidigt som vi använder pengarna till något som inte ger ett värde över tid. Utifrån resonemanget ovan kan vi konstatera att det är ett dubbelfel. Växjöborna förlorar på så sätt sina tillgångar samtidigt som värdet av de tillgångarna som sålts sipprar ut i kommunens vardag. Inte bra. Inte bra alls.

Handlingar, äpple och vatten. Allt på bilden behövdes för att klara en budgetdebatt, allra mest behövs godispåsen som skymtar i bakgrunden.