#JeSuisParis
I fredags åt jag middag och pratade strunt hela kvällen. Bra strunt, sånt som bygger upp och rensar systemet. Nåns telefon vibrerade, och det skorrade till igen. Paris! Vad är det som händer? Den där känslan av att det är något vi inte begriper. Sen, tack och hej då! Och ja, verkligen. Vi ses snart igen. Ner till en taxi med telefonen mot örat, så du är här? Jag är på väg. Slänger mig in i framsätet och småpratar en stund. Paris! Har du hört? Vet du vad som händer? Upp med telefonen igen. En tyst sekund, en djup suck och mörk förtvivlan. Det här är inte sant. Igår var allt svårt att förstå. Vi skulle ju gå på Madonna, en helg vi hade sett fram emot länge. Men hur gör man med livet en dag då livet på så många sätt står still? Vi sågs, vi pratade och vi gjorde som vanligt. Åt lunch och pratade om livet. Samtidigt återkom vi ofta till döden. Till sårbarheten och till självklarheter som nu behöver försvaras. Vad säger man till sina barn? Vilka självklarheter ska de ta för givna? Komm