#JeSuisParis

I fredags åt jag middag och pratade strunt hela kvällen. Bra strunt, sånt som bygger upp och rensar systemet. Nåns telefon vibrerade, och det skorrade till igen. Paris! Vad är det som händer? Den där känslan av att det är något vi inte begriper. Sen, tack och hej då! Och ja, verkligen. Vi ses snart igen. Ner till en taxi med telefonen mot örat, så du är här? Jag är på väg. Slänger mig in i framsätet och småpratar en stund. Paris! Har du hört? Vet du vad som händer? Upp med telefonen igen. En tyst sekund, en djup suck och mörk förtvivlan. Det här är inte sant. 

Igår var allt svårt att förstå. Vi skulle ju gå på Madonna, en helg vi hade sett fram emot länge. Men hur gör man med livet en dag då livet på så många sätt står still? Vi sågs, vi pratade och vi gjorde som vanligt. Åt lunch och pratade om livet. Samtidigt återkom vi ofta till döden. Till sårbarheten och till självklarheter som nu behöver försvaras. Vad säger man till sina barn? Vilka självklarheter ska de ta för givna? Kommer deras värld bli mindre än vår? Det var inte så det skulle bli. Det är inte så det ska bli. 

Vi gick på konsert tillsammans med fler än 40 000 andra och igår var det en stolt och medveten handling. Mitt på ståplats med konsertvärk i rygg och fötter fylldes jag av ett obändigt motstånd, ett motstånd jag vet att jag delar med fler. Ingen begränsar mig, ingen begränsar oss. Terrorn kommer inte att vinna. Vårt samhälle ska inte bli slutet, det ska bli mer öppet. Vi ska leva som vanligt och varje dag vi gör så är ett tydligt budskap om motstånd till de som vill ta det ifrån oss. Vi ska sluta oss samman.

Idag ska jag dricka kaffe på Centralstationen, jag ska läsa en bok och ta tåget hem. Det är friheter värda att försvara. 

Aujourd'hui nous sommes tous les Parisiens!

/Åsa