Åsas åsikter

Det är vår i luften och det är dags för mig att återuppstå på bloggen. Jösses, det har hänt en del sen sist men så är det ju alltid. Livet händer. I februari var det ett år sedan jag avgick som kommunalråd och sen dess har jag försökt att vila mer och rehabilitera mig på de sätt jag har kunnat. Jag har begravt min mamma, vilket var helt hemskt och jag har fått reda på att jag ska bli moster, vilket är helt himmelskt. Jag har myst med döttrarna och bråkat en del. Tagit långa promenader och en del kortare. Jag har haft många inställda träningstillfällen (lite för många men skam den som ger sig) och tillbringat ganska mycket tid på tåget. Som hållbarhetsansvarig i Lakers har jag utvecklat ett hockeyintresse som jag inte hade en aning om att jag hade anlag för. Dessutom har jag fått knyta massor av skridskor på förväntansfulla blivande hockeyproffs. I min kontrob ligger det hur många offentliga utredningar som helst, många har jag läst - en del ligger orörda. På Karlavägen i Stockholm ...

Veckans krönika i Växjöbladet: Det var första advent i söndags. Vi tände ljus och åt pepparkakor och jag gick upp tidigt och köpte fabriksbakade lussekatter i affären en bit ner på gatan där vi bor. På sociala medier rådde det bak och pynthysteri och barn och vuxna tindrade ikapp med pappstjärnorna som precis hängts upp i fönstret bakom dem. Själv avslutade jag dagen med att smuttandes på årgångsglögg steka köttbullar och prinskorv och över grytorna planera hur årets julafton ska firas. Men trots stekos och glöggångor och allt tindrande och stojande var det något som skavde. Det tog ett tag att räkna ut varför julefriden lämnade en fadd smak i munnen och en irriterande sten i skon. Det tog en stund innan jag förstod varför ett kvävande mörker tornade upp sig där bortom juleljusen trots att allt var så trevligt och gemytligt. Till slut gick det inte längre att blunda för att det så lätt blir dålig stämning när medmänskligheten reduceras till id-kontroller och när stängda gränser på n...