Julefrid med en fadd smak i munnen och en irriterande sten i skon

Veckans krönika i Växjöbladet:

Det var första advent i söndags. Vi tände ljus och åt pepparkakor och jag gick upp tidigt och köpte fabriksbakade lussekatter i affären en bit ner på gatan där vi bor. På sociala medier rådde det bak och pynthysteri och barn och vuxna tindrade ikapp med pappstjärnorna som precis hängts upp i fönstret bakom dem. Själv avslutade jag dagen med att smuttandes på årgångsglögg steka köttbullar och prinskorv och över grytorna planera hur årets julafton ska firas. Men trots stekos och glöggångor och allt tindrande och stojande var det något som skavde.

Det tog ett tag att räkna ut varför julefriden lämnade en fadd smak i munnen och en irriterande sten i skon. Det tog en stund innan jag förstod varför ett kvävande mörker tornade upp sig där bortom juleljusen trots att allt var så trevligt och gemytligt. Till slut gick det inte längre att blunda för att det så lätt blir dålig stämning när medmänskligheten reduceras till id-kontroller och när stängda gränser på nyspråk kallas att ta ansvar. Det är lätt att känna skoskav när vi förfasas över murar som ska byggas mot Mexiko och samtidigt inte reflekterar över de murar vi bygger själva.

Hur är det ens möjligt att närma sig julen och dess budskap om kärlek och gemenskap i en tid som ser ut som vår. När vi stänger våra gränser och tvingar människor som har flytt från hus och hem att identifiera sig med papper de naturligtvis inte har. När valet att sätta sig på en livsfarlig båt över medelhavet är mer självklart än att stanna kvar och när barn är instängda i städer där det sista sjukhuset är bombat och där maten varit slut sedan länge.

Mitt Europa bygger inga murar. Så sa vi förra julen. Det gick i rasande fart från den övertygelsen till en annan och nu står vi där med murbruk och cement upp till armbågarna. Fäder som gått före nekas att återförenas med sin familj och barn tar sig genom hela världar för att inse att inte heller i denna var de välkomna.

Hos oss har min mormors julkrubba tronat på bästa platsen i vardagsrummet sedan många år. Ingen av oss är särskilt religös men varje jul sätts den upp under stor andakt och eftertänksamhet. Förra året satte yngsta dottern upp Jesusbarnet bredvid Tintins hund Milou. Hon konstaterade att det kan vara bra med sällskap där i stallet. I år runt lucia kommer vi att sätta upp vår julkrubba igen. Då ska jag berätta om Maria och Josef som sökte skydd för natten och om hur desperata de var för att Maria snart skulle föda. Hur jag ska berätta om alla de människor som idag finns i Syrien och inte har någon utväg alls, det har jag fortfarande ingen aning om.

Växjös domkyrka i full julprakt på julottan förra året.