Det är något som skaver...

Det var länge sedan sist och det har hunnit hända en hel massa saker. Bland annat var jag i Bryssel förra veckan, vi har haft budgetfullmäktige och så lite annat smått och gott.

Bryssel återkommer jag till i veckan med massor av bilder men tills dess kommer veckans krönika i Växjöbladet/Kronobergaren. Håll till godo!

"Jag har precis flyttat. Under några veckor hade jag alla mina saker i bruna kartonger och jag och familjen kunde inte hitta någonting bland alla lådor. Kartongerna tronade på alla ställen i lägenheten och överallt kändes en liten vag doft av soptipp. Wellpapp i massor har den effekten. Vi slutade att städa. Vi skulle ju ändå flytta, så varför dammsuga när det ändå inte spelade någon roll? Varför ha ordning på de få prylarna som var uppackade när vi ändå skulle packa ner dem? En fredag gick flytten och alla kartonger blev ställda på rätt adress. Det välbekanta infann sig lite omärkligt i det nya och hjärnan börjar vänja sig. Det nya blir välbekant och det gamla förpassas snabbt till glömska.

Ändå är det något som skaver. Kanske är det den självklarhet med vilken den här flytten gjordes. Ett besök på banken, i och för sig en massa tittande på Hemnet, visningar och mäklarartigheter. Förlorade budgivningar, absolut. Men budgivningar, och det där pratet med vännerna. Om renovering. Om lånelöften och räntor. Men vi pratade sällan om rätten att bo och om vår självklarhet att välja var. Vi funderade mest över kvadratmeterpris och dränerade källare, inte så mycket över staden och vem som bor på vilken gata. Det är något som skaver och banne mig om det inte är klass. 

Min unge hoppar runt på en gräsmatta och hittar gömställen i vår ”skog”, någon annans unge har ont i magen över att sommarlovet är för långt och tryggheten uteblir. Min tonåring tar cykeln till stan och gör ärenden när någon annans tonåring fått utvisningsbeslut till Afghanistan. Någonstans i min semesterlängtan går en annan mamma med vetskapen att det inte blev något ledigt med barnen i år heller. Skillnaderna mellan våra ungar är milsvida och priset vi betalar för det är högt. 

Det är inte hållbart att bygga ett samhälle där några varde givet och andra får kämpa för varje brödsmula. Det samhället äter upp oss, både inifrån och utifrån. Det är inte hållbart att våra ungars möjligheter är givna från början, där vilka föräldrar du har avgör hur din framtid kommer att se ut. Det är inte hållbart när våra ungar inte får mötas som jämlika, utan som främlingar. 

I grund och botten handlar det om klass och om uteblivna chanser. Det handlar om fattigdom och skammen i att inte räcka till. Lösningen på det stavas inte integrationsplikt eller fler aktivitetskrav, utan istället en redig fördelningspolitik som tar från villaidyllen för att klara hela staden. 

För precis så är det. Om saker ska ändras måste vissa bidra med mer till vår gemensamma kassa, allra helst genom en statlig skatt som gör att de som tjänar mest och får betala mest. Då gäller det att också borgarna förstår vitsen med det. Inte för att det ska bli sämre för någon, utan för att det ska bli bättre för alla. Jämlikhet är smart. Det är hållbart och det är tryggt. Det vore fint om det kunde finnas en majoritet för det också i riksdagen.

Men till dess packar jag upp mina lådor och ser ut över trädgården. Där kan det hoppas och lekas och vara plats för lata dagar. Och lata dagar önskar jag varenda förälder. Många lata dagar utan skuld och skam med solsken i blick och smultron på strån. Glad sommar! "