Helt enkelt därför att jag har rätt.
På fredagskvällen, veckans krönika i växjöbladet/kronobergaren:
Jag gick i tvåan första gången jag insåg skillnaden mellan att vara född till kvinna och inte till man. Vi var några tjejer som hade skrivit en lapp och lagt i fickan på en av parallelklassens pojkars jacka i kapprummet. På lappen stod nåt i stil med att vi tyckte att han var söt. Jag tror vi lade två eller tre lappar i hans jackficka, alla med samma budskap. Han tyckte det var obehagligt och vi fick en reprimand av fröken. När vi sa ifrån om saker vi tyckte var obehagliga fick vi oftast veta att det inte var någon fara med det. Till exempel låg toaletten utomhus och där var sällan några vuxna på rasten. Ofta när man gick in där stod det någon kille och störde, eller räknade hur lång tid det tog innan vi kom ut. Det var saker vi fick räkna med. Så har det alltid varit.
När jag började sjuan så hade vi elevskåp i en stor hall i mitten av skolan. Där var det stökigt. På toaletterna bredvid var det inte ovanligt att någon kille stod och blockerade dörren för tjejen som var där inne. I korridoren satt killarna och hängde och slängde ur sig kommentarer om tjejernas utseende eller kläder. Det var ren sexism och objektifieringen gick inte att ta miste på. Hälften av skolans elever fick ta plats och den andra hälften fick det inte, det som avgjorde vilken halva vi tillhörde var vårt kön. Med andra ord, det var precis som det alltid har varit
På min första innebandyturnering fick jag en innebandyklubba uppkörd mellan benen av en fjunig tonårspojke som med sitt lag hade bestämt sig för att blockera vägen till planen där vi skulle spela.
De satt kvar och kommenterade hela matchen. Det gick inte så bra för oss den gången. Faktum är att det vimlade av vuxna men ingen tog ansvar för att säga ifrån. Jag gissar att det var för att det var så
det alltid hade varit.
Jag har gått otaliga utbildningar där män utan att skämmas tagit all plats och i gengäld förväntat sig intresserade utrop och tindrande ögon. Jag har suttit i panelsamtal efter panelsamtal, både i och utanför Sverige, där män och åter män är de som får komma till tals. Jag har fått frågor om mina sexuella preferenser i auditorium där hundratals suttit i publiken och jag har fått brev där det står vad som borde hända med sådana som jag. Och vet ni, det är precis som det alltid har varit.
Jag är feminist och jag ser det som en självklarhet. Det är en uppfattning som jag prackar på varenda en i min närhet. Jag gör det helt enkelt därför att jag har rätt. För mig som mamma handlar det om att de strukturer som jag själv stött på aldrig någonsin ska drabba mina eller andras döttrar. Att allas ungar ska få alla möjligheter att leva sina liv på det sätt de själva önskar, alldeles oavsett hur vi alltid har gjort tidigare. Det handlar om att riva sönder de strukturer som upprätthåller de orättvisor som alltid har varit och det handlar om att alla oavsett kön ska ha samma rättigheter och samma skyldigheter. För mig är det fullständigt främmande att det inte är självklart för alla och envar.
/Åsa
Jag gick i tvåan första gången jag insåg skillnaden mellan att vara född till kvinna och inte till man. Vi var några tjejer som hade skrivit en lapp och lagt i fickan på en av parallelklassens pojkars jacka i kapprummet. På lappen stod nåt i stil med att vi tyckte att han var söt. Jag tror vi lade två eller tre lappar i hans jackficka, alla med samma budskap. Han tyckte det var obehagligt och vi fick en reprimand av fröken. När vi sa ifrån om saker vi tyckte var obehagliga fick vi oftast veta att det inte var någon fara med det. Till exempel låg toaletten utomhus och där var sällan några vuxna på rasten. Ofta när man gick in där stod det någon kille och störde, eller räknade hur lång tid det tog innan vi kom ut. Det var saker vi fick räkna med. Så har det alltid varit.
När jag började sjuan så hade vi elevskåp i en stor hall i mitten av skolan. Där var det stökigt. På toaletterna bredvid var det inte ovanligt att någon kille stod och blockerade dörren för tjejen som var där inne. I korridoren satt killarna och hängde och slängde ur sig kommentarer om tjejernas utseende eller kläder. Det var ren sexism och objektifieringen gick inte att ta miste på. Hälften av skolans elever fick ta plats och den andra hälften fick det inte, det som avgjorde vilken halva vi tillhörde var vårt kön. Med andra ord, det var precis som det alltid har varit
På min första innebandyturnering fick jag en innebandyklubba uppkörd mellan benen av en fjunig tonårspojke som med sitt lag hade bestämt sig för att blockera vägen till planen där vi skulle spela.
De satt kvar och kommenterade hela matchen. Det gick inte så bra för oss den gången. Faktum är att det vimlade av vuxna men ingen tog ansvar för att säga ifrån. Jag gissar att det var för att det var så
det alltid hade varit.
Jag har gått otaliga utbildningar där män utan att skämmas tagit all plats och i gengäld förväntat sig intresserade utrop och tindrande ögon. Jag har suttit i panelsamtal efter panelsamtal, både i och utanför Sverige, där män och åter män är de som får komma till tals. Jag har fått frågor om mina sexuella preferenser i auditorium där hundratals suttit i publiken och jag har fått brev där det står vad som borde hända med sådana som jag. Och vet ni, det är precis som det alltid har varit.
Jag är feminist och jag ser det som en självklarhet. Det är en uppfattning som jag prackar på varenda en i min närhet. Jag gör det helt enkelt därför att jag har rätt. För mig som mamma handlar det om att de strukturer som jag själv stött på aldrig någonsin ska drabba mina eller andras döttrar. Att allas ungar ska få alla möjligheter att leva sina liv på det sätt de själva önskar, alldeles oavsett hur vi alltid har gjort tidigare. Det handlar om att riva sönder de strukturer som upprätthåller de orättvisor som alltid har varit och det handlar om att alla oavsett kön ska ha samma rättigheter och samma skyldigheter. För mig är det fullständigt främmande att det inte är självklart för alla och envar.
/Åsa
Kommentarer
Skicka en kommentar