Förra veckans krönika....ja, jag vet...

Lite sent kommer här förra veckans krönika i Växjöbladet. Ja, jag borde ha skrivit om moderaternas stämma, jag borde skriva om gårdagens fullmäktige eller om dagens möte på SKL (inte Sveriges kriminaltekniska laboratorie...) i Stockholm. Men nu kommer en krönika om kristdemokraterna. Så kan det bli.


När jag växte upp, det var ett tag sedan, så gjorde jag det i en tätort med en konsumbutik, två närbutiker och en riksväg som gick rakt igenom samhället. Där fanns också lite annat smått och gott, till exempel en damklädesaffär med dyra kläder, några solarium och ett par ställen som serverade både pizza, lövbiff och öl. Men där fanns också en annan butik. Alldeles längs med riksvägen fanns en affär med smutsiga skyltfönster där olika porslinsfigurer trängdes med varandra i hyllorna. Det fanns stora och små figurer, några i starka färger och andra i vitt eller porslinsblått. Jag såg aldrig någon gå in där.

Jag ägnade mycket tid åt KDs riksting häromveckan. Alldeles för mycket tid. Jag lyssnade på ombud efter ombud i talarstolen och jag följde debatten om decemberöverenskommelsen med stort intresse. Men jag slutade inte där. Jag följde också inläggen om knivlagen (som enligt ett ombud skulle avskaffas med en gång för det vet ju alla att kniv bara är ett problem på Sergels torg och i Malmö...) jag följde inläggen om att ta bort jämställdhet som begrepp i principprogrammet och jag lyssnade till ett oblygt flirtande med Sverigedemokraterna. Osökt kom jag att tänka på den där affären.

Kristdemokraterna påminner i mångt och mycket om porslinsaffären vid vägkanten dit ingen gick. Deras opinionssiffror har dalat stadigt och från att vara ett parti att räkna med är man nu ett parti på marginalen. Man balanserar någonstans mellan tre och fyra procent i opinionen och inte ens de mest högerkonservativa väljarna lyckas man hålla kvar. Faktiskt inte särskilt lyckat alls. I debatten var analysen att decemberöverenskommelsen hade lagt en våt filt över kristdemokraterna, att de inte längre kunde berätta vad de ville och att det var därför de tappade väljare.

Om det hade varit sant så hade det nog varit en bra idé att skippa decemberöverenskommelsen. Nu är det precis tvärtom. Kristdemokraternas väljartapp började knappast i december förra året, det började långt tidigare. Problemet med kristdemokraterna är inte att de gjort en överenskommelse som var bra för Sverige, problemet med kristdemokraterna är att de för en kristdemokratisk politik. Det vill ytterst få väljare ha.

Kristdemokraterna driver vårdnadsbidrag och de bedriver en närmast nitisk jakt på kvoterade månader i föräldraförsäkringen. De använder gärna skattemedel till att subventionera val gjorda utifrån en förlegad syn på kvinnor och män (läs subventionerar kvinnor att vara hemma) men de ryggar tillbaka inför jämställdhetsbonusar och andra typer av incitament att bryta med en ojämställd arbetsmarknad. När de frågorna får allt färre anhängare görs tappra försök att locka över Sverigedemokraternas väljare genom att börja spela på deras planhalva. "Kanske är Sverigedemokraterna ett parti vi borde samarbeta med" sades det från talarstolen i Västerås. Det ombudet drog ner applåder.

Nej, framtiden kantas näppeligen av vårdnadsbidrag och hemmafruar, trots att det är den fråga de driver allra hårdast. Framtiden verkar istället kräva både jämställdhet, invandring och pappamånader. Kristdemokraterna är precis som den onödiga affären i min barndom. I skyltfönstret trängs lite av varje men utbudet är helt utan relevans. Det är dammigt och det är unket. Porslinsfigurererna har sedan länge tappat sin glans precis som drömmen om den kristdemokratiska hemmafrun har tappat sin.

/Åsa

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En blogg?

"Det heter faktiskt försäljning, inte utförsäljning..."

Hål i huvudet om sommarjobb