KD, KD, KD...

Idag satt jag som klistrad framför KDs riksting på SVT2. Så kan man också spendera en fredag... Att följa andra partiers partikongresser är ofta spännande och som den mötesnörd jag är kan jag bara konstatera att det finns många olikheter i hur vi väljer att hantera yrkanden, ordningsfrågor och annan mötesformalia. Min favorit var när det ställdes en fråga från talarstolen om det var ok att rösta som man ville. Nåja, låt oss stanna där... Det är knappast mötesformalian som har gjort att KD är rubrikstoff idag.

Precis mitt i KDs diskussioner om decemberöverenskommelsen så pågick regeringens presskonferens om flyktingkatastrofen. Den skrev jag om här. Regeringen hanterar kris medan KD ägnar sig åt att skapa kris. Det är olika. 

Bland ombuden som pläderade från talarstolen idag kunde man höra både det ena och det andra. Någon menade att det visst skulle gå att prata SD, för de flesta där verkade ändå rätt hyggliga. En annan att det var dags för regeringen att söka blocköverskridande överenskommelser (lite som att alliansen aldrig tackade nej med besked till just det). En tredje menade att vänsterpartiet var det stora hotet mot svensk demokrati medan en fjärde kallade partistyrelsen för att vara som Björnes magasin (för er som är lite yngre än jag och de flesta kristdemokrater kan jag meddela att det var ett barnprogram. Då, på den gamla goda tiden när föräldraförsäkringen inte var tvångskvoterad och då jämställdhet som begrepp inte var självklart).

KD har gått konsekvent neråt i opinionen i många år för att nu ligga och flyta strax mellan tre och fyra procent. Inte så konstigt att det skapar oro i leden. Att däremot dra slutsatsen att de dåliga opinionssiffrorna beror på decemberöverenskommelsen är mer än lovligt historielöst. Jag tycker snarare att det verkar peka på att det är den kristdemokratiska politiken det är fel på och den blir knappast mer relevant genom att bryta överenskommelser.

Fortsättning följer...

/Åsa