Tigga om förbud?

Dagens snackis i Växjö är om tiggeri ska förbjudas eller inte. Den moderata riksdagsledamoten Cecilia Magnusson skriver på DN debatt att ett förbud mot tiggeri skulle minska risken för permanent fattigdom och Bo Frank är inte sen att hänga på. Själv blir jag beklämd.

Den typ av tiggeri vi idag ser på gator och utanför affärer i Växjö väcker känslor. Det är en fattigdom och en utsatthet vi är ovana att se och det skaver när vi vandrar ut från mataffären med vårt överflöd och tvingas möta en annan medmänniskas uppenbara nöd. Tiggeri är ett symptom på en struktur där människor på grund av klass och etnicitet diskrimineras och att kriminalisera tiggeri förändrar i grunden ingenting. Argumentet att ett förbud skulle motverka permanent fattigdom faller på sin egen orimlighet. Vem skulle, utan att vara i permanent fattigdom, lämna sitt hemland för att tigga på gator runt om i Sverige? Om du inte var permanent fattig, skulle du då bo i en uttjänt husvagn i Älmhult utan tillgång till toalett eller vatten? Antagligen inte. Vi måste fortsätta ställa krav på att migrantarbetarnas hemland tar ansvar för att situationen hemma inte är sämre än den sämsta situationen här. Inte för att människor inte är välkomna eller för att vi far illa när vi ser tiggeri. Utan helt enkelt därför att vi tycker att alla människor har rätt till ett bättre liv än det med en pappmugg, på knä, utanför Konsum. Tills dess tror jag att medmänsklighet och ett hej fungerar betydligt bättre än en batong.