In your face, vardag!
Jag erkänner, det här är ett enda långt skrytinlägg. Ett skrytinlägg som jag skriver för att jag imorgon
eller dagen efter det kommer att behöva gå tillbaka och se att det faktiskt är sant. Att vardagen och jag kom överens, åtminstone en gång, en dag.
Idag började skridskoskolan och det har jag fasat för i flera dagar. Hur i all världen ska jag få barnet i skridskor och innan dess mellanmål i barnet och dessutom få med barnet i bil? När ska vi hinna gå på toa och hur i hela friden ska vi få i oss lagad mat efter det att skridskoskolan är slut?Jag hade många frågor och väldigt få svar sådär på veckans första morgon men trots det så slutar allt i ett enda stort skrävlarinlägg.
Jag hämtade på fritids i god tid, jag kom ihåg att swisha pengar till tonåringen för busskort och jag hade med mig mellanmål i papperspåse (och nej, idag var det inte från någon snabbmatskedja utan direkt från röran i köket). En glad unge hoppade ut från fritids till bilen och papperspåsens mellanmål intogs på kommunhuset under tiden som jag stämde av det sista med en kollega. Sedan bar det av mot ishallen på arenastaden. Vi hittar rätt ingång på första försöket och i den enormt stora plastpåsen ligger skridskor, hjälm och fingervantar på rätt plats. Vi råkar ut för ett litet missöde med ett skridskoskydd som envisas med att ramla av men den ömma modern (dvs jag) tappar inte humöret utan barnet kan ombytt, glad och klar ge sig ut på isen. På isen rådde 50 minuter totalt skridskofokus med hopp, köttbulleåkning och pingvinåkning allt medan jag halade upp en kaffetermos på läktaren. Total isharmoni.
Och ja, jag tänker fortsätta att skryta. Väl hemma går sjuåringen hyfsat oombedd in i duschen medan jag gör middag. Samtidigt väljer tonåringen att sitta vid köksbordet och prata med mig om vad som hänt under dagen (nä, nu får hon väl ändå sluta tänker ni....) När maten är klar, sjuåringen ren och nästan torr så visar det sig, väldigt förvånande att maten dessutom är god och det lassas upp den ena portionen efter den andra. Nu, när klockan snart är åtta så ligger vi i och för sig lite efter i tidsschemat men barnets långa hår är borstat och uppsatt och ingen skriker.
Jag är stum av förundran men konstaterar att plötsligt händer det, plötsligt faller vardagen på plats. Imorgon kör vi fullt kaos igen. Men tills dess, in your face, vardag! In your face!
/Åsa
eller dagen efter det kommer att behöva gå tillbaka och se att det faktiskt är sant. Att vardagen och jag kom överens, åtminstone en gång, en dag.
Idag började skridskoskolan och det har jag fasat för i flera dagar. Hur i all världen ska jag få barnet i skridskor och innan dess mellanmål i barnet och dessutom få med barnet i bil? När ska vi hinna gå på toa och hur i hela friden ska vi få i oss lagad mat efter det att skridskoskolan är slut?Jag hade många frågor och väldigt få svar sådär på veckans första morgon men trots det så slutar allt i ett enda stort skrävlarinlägg.
Jag hämtade på fritids i god tid, jag kom ihåg att swisha pengar till tonåringen för busskort och jag hade med mig mellanmål i papperspåse (och nej, idag var det inte från någon snabbmatskedja utan direkt från röran i köket). En glad unge hoppade ut från fritids till bilen och papperspåsens mellanmål intogs på kommunhuset under tiden som jag stämde av det sista med en kollega. Sedan bar det av mot ishallen på arenastaden. Vi hittar rätt ingång på första försöket och i den enormt stora plastpåsen ligger skridskor, hjälm och fingervantar på rätt plats. Vi råkar ut för ett litet missöde med ett skridskoskydd som envisas med att ramla av men den ömma modern (dvs jag) tappar inte humöret utan barnet kan ombytt, glad och klar ge sig ut på isen. På isen rådde 50 minuter totalt skridskofokus med hopp, köttbulleåkning och pingvinåkning allt medan jag halade upp en kaffetermos på läktaren. Total isharmoni.
Och ja, jag tänker fortsätta att skryta. Väl hemma går sjuåringen hyfsat oombedd in i duschen medan jag gör middag. Samtidigt väljer tonåringen att sitta vid köksbordet och prata med mig om vad som hänt under dagen (nä, nu får hon väl ändå sluta tänker ni....) När maten är klar, sjuåringen ren och nästan torr så visar det sig, väldigt förvånande att maten dessutom är god och det lassas upp den ena portionen efter den andra. Nu, när klockan snart är åtta så ligger vi i och för sig lite efter i tidsschemat men barnets långa hår är borstat och uppsatt och ingen skriker.
Jag är stum av förundran men konstaterar att plötsligt händer det, plötsligt faller vardagen på plats. Imorgon kör vi fullt kaos igen. Men tills dess, in your face, vardag! In your face!
/Åsa
Kommentarer
Skicka en kommentar