Rättfärdigt fattig eller "arbetsduglig bidragstagare"...

onsdagens DN  kunde vi läsa fyra alliansföreträdare som föreslår obligatorisk praktik för de som beviljas försörjningsstöd. Två av företrädarna är Bengt Germundsson och Anna Tenje, båda kommunstyrelseordförande i Kronobergs län. En i Markaryd och en i Växjö. Det är inte utan att jag undrar om de har missat de aktiveringsparagrafer som redan idag finns i socialtjänstlagen och som används flitigt i landets socialförvaltningar. Istället får läsaren intrycket av att det är enkelt och kravlöst att bli beviljad ekonomiskt bistånd. Inget kunde vara mer fel. 

Språkbruket i artikeln kastar oss tillbaka till nittonhundratalets början, då välgörenhet och det villkorade sociala stödet hade sin storhetstid. Då bestämdes vem som var ansedd rättfärdigt fattig och skulle få hjälp och vem som var ansedd att orsaka sin fattigdom på egen hand och därför inte förtjänade samhällets bistånd. Tenje och Germundsson väljer att formulera den historiska distinktionen lite mer modernt. De skriver ”Som arbetsduglig bidragstagare…” Sen fortsätter de ”Försörjningsstöd och mycket fritid får inte hindra ett deltidsarbete. Incitamenten skulle stärkas avsevärt om valet står mellan obligatorisk praktik och deltidsarbete, snarare än mellan fritid och deltidsarbete” 

Smaka på det. De ”arbetsdugliga bidragstagarna” är inte bara utan heltidsarbete, de väljer att istället ha fritid och bli försörjda av samhället. Den formuleringen vet hur den tar. Inte ska väl bidragstagare ha fritid? Inte ska väl de neka sysselsättning? Som att det vore regel att det låg till så. Minsann. Ja, så kan vi inte ha det. 

(Sanningen är faktiskt att när alliansregeringen bestämde sig för att kasta ut folk ur A-kassan då ökade de ”arbetsdugliga bidragstagarna" markant. Lustigt nog glömmer de att nämna det i artikeln.)

Att alla människor ska få möjlighet att arbeta och försörja sig själv är vi otvetydigt överens om. Arbetet är inte bara ett värde i sig utan också frihet för den enskilde att själv kunna råda över sitt liv. Om alla bidrar efter förmåga blir det mer för oss alla att dela efter behov. Lösningen på att fler kommer i arbete är däremot inte skuld och skam eller för den skull ännu högre krav på den som står längst bort från arbete. Det är istället stora satsningar på fler vägar till jobb och anställningsbarhet. Det är möjligheten till fler i utbildning och mer utbildning och det är såklart också möjligheten till praktik och fler kontakter i arbetslivet. 

De klyftor som växer i Sverige idag är inte acceptabla. Frågan är om den som står utanför ska ta sig i kragen och anstränga sig ännu mer eller om vi som samhälle ska ta ett strukturellt ansvar för allas vår välfärd. Vi tycks se olika på det, Tenje, Germundsson och jag. Medan Tenje och Germundsson ser svaret i att de fattiga ska skärpa till sig och att de rika ska få mer i plånboken är jag övertygad om att det är smartare att investera i vår gemensamma välfärd och bygga en gemensam grund där klyftorna kan minska. Men som sagt vi tycks tycka olika.

Nä, nu ska den här arbetsdugliga icke bidragstagaren sätta sig i solen en stund och reflektera. Eftersom jag, enligt Tenje och Germundsson, har en moralisk rätt till fritid så tar jag mig den idag. Och på temat fritid och sommar skrev jag en krönika häromveckan. Den kan ni läsa här. Den verkar obehagligt aktuell. 






/åsa

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En blogg?

"Det heter faktiskt försäljning, inte utförsäljning..."

Hål i huvudet om sommarjobb