Vinst i Välfärden, för vem?

Veckans krönika i Växjöbladet/Kronobergaren:

"”Jag tycker att intentionen i Reepalus förslag är god. Jag tycker att skattepengar ska användas till det som är meningen, nämligen vård, skola, omsorg. Sedan om vinsttaket ska vara 8 procent eller 5 procent vet jag inte, säger hon.” Dagens Arena 10/2 2017

Hon, det är jag. Och intentionen i Reepalus förslag är att sätta ett vinsttak för privata företag i välfärdssektorn. 

Jag är ett stort fan av hela idéen med en gemensamt finansierad välfärd. Ett stort fan, det är nog en underdrift. En varm förespråkare? En vurmare av? En fanatisk anhängare? Använd vad ni vill. 

Själva idén med en gemensamt finansierad välfärd är genial. Av var och en efter förmåga åt var och en efter behov. Så mycket klokskap samlad i en mening. En klockren lösning på problem vi inte kan lösa var och en på egen hand. Om jag bidrar med det jag kan och du gör likaså så har vi en gemensam kassa där vi kan hjälpa varandra när det behövs. Vi betalar gemensamt för dina och mina barns skolgång, vi hjälps åt att betala för din pappas äldreomsorg och när jag går till läkaren så tar vi notan tillsammans. På så sätt blir vi rikare ihop och du och jag har mer råd med varandra än om vi betalade var för sig. Genialt!

Men för att det systemet ska fungera så krävs det att vi litar på varandra. Att du litar på att jag betalar min del och att jag litar på att du betalar din del. Det krävs också att jag litar på att de pengar vi har gemensamt i vår kassa går till det vi kommit överens om. Nämligen till varandra. Själv upplever jag lite av en förtroendekris. Jag är inte längre säker på att pengarna går just dit. De kan lika gärna gå till vinst någonstans, till någons privata fickor eller till skatteparadis där de serverar drinkar på stranden. Och det var inte det systemet jag gick med i. 

Vi pratar ofta om att folk ska göra rätt för sig och bidra. Vi pratar ofta om att människor inte ska fuska och ta ut mer ur systemet än de har rätt till. Det är svårt att säga emot. Däremot pratar vi annorlunda om de pengar som nu läcker ut ur det svenska skattesystemet. De kallas för incitament, för vinstmarginal eller för ränta på insatt kapital. Och kanske ska det finnas. Men inte på bekostnad av dig och mig och våra behov. Och inte på bekostnad av det vi gemensamt bidrar med till välfärden. 

Om behovet för våra insatta pengar minskar så ska pengarna tillbaka till oss som satt in dem - Det är ingen annans pengar, de är våra. Det är inte pengar som ska gå rakt ner i fickan på någon annan. Hur svårt kan det vara?"

/åsa