Tankar om tanten

Nedan en krönika om tanten som publiceras idag i Växjöbladet Kronbergaren.

"Mamma, man måste göra motstånd!" Trettonåringens röst är glasklar i bilen. Ur radion skvalar en nyhetssändning, en av alla som vittnar om orättvisor, rasism och ren och skär ondska. Hennes blick är skarp och ansiktet är spänd. Sedan kommer det igen. "Mamma, man måste göra motstånd!"

Vi lever i en tid där en judisk förskola i Malmö bevakas av poliser. I en tid där Uppsalas stadsteater omringas av poliser då de sätter upp "Bollhusmötet", en föreställning om antisemitismen på 30-talet. I Köpenhamn, för bara ett ögonblick sedan, sköts en judisk vakt ihjäl bara för att han var just jude. Muslimer får kollektivt bära skuld för islamismens härjningar, kvinnohatet frodas och nationalismen växer sig stark. Vi lever i en tid då människovärdets okränkbarhet ständigt måste erövras på nytt och vi lever i en tid där parallellerna till trettiotalets Europa är otäckt många.

I Växjö kulminerar nu debatten om tanten som staty. Hon som den 13 april 1985 slog sin väska i huvudet på en ung nynazist. Nynazisternas marsch väckte hennes vrede då den påminde henne om det nazismen hade utsatt hennes land och hennes familj för. Tanten med handväskan kom från Polen och hennes mamma satt i ett av nazisternas koncentrationsläger. Någon tycker att hennes agerande inte kan förklaras utan bilden i sin helhet, någon annan anser att handväskan och slaget är ett hot mot yttrandefriheten. Vore det inte bäst om vi istället med ord kunde bemöta varandra? Och jo, visst ska vi göra så. Visst ska väskan inte ersätta samtalen och orden. Men i väskan ryms också något annat. I den ryms motstånd och civilkurage. I maktrelationen mellan tanten och nynazisten finns ett hopp, hoppet om att den lilla människan rår på den stora. I själva handlingen ryms en anständighet. Tanten står för mycket av det som vi i vår tid behöver mer av.

Fotografiet togs igår. På den tiden då motstånd mot nazism sågs som något självklart och anständigt. Idag är kontexten annorlunda. Idag upplåter vi istället, utan att blinka, både tid och utrymme för att underblåsa en framväxande fascism. Vi gör det genom blogginlägg där vi ställer minoriteter mot varandra, vi gör det i debattprogram där vi frågar hur mycket invandring vi har råd med och vi gör det när människor bara genom sitt ursprung misstänkliggörs. 

Tanten behövs som staty. Hon skulle göra sig bra i Växjö där händelsen utspelades och hon skulle göra växjöborna och samtalet i staden gott. Tanten och handväskan påminner oss om det som trettonåringen redan vet, att vi måste göra motstånd. Misslyckas vi med det kommer framtiden att döma oss. Den domen kommer att bli hård.


 

Kommentarer

  1. Enligt Nordegren&Epstein i P1 var hon 38 år vid fototillfället och ingen tant. Hon ville inte efter händelsen vara nån sorts publik förebild och tog livet av sig ett par år senare.

    SvaraRadera
  2. Enligt Nordegren&Epstein i P1 var hon 38 år vid fototillfället och ingen tant. Hon ville inte efter händelsen vara nån sorts publik förebild och tog livet av sig ett par år senare.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

En blogg?

"Det heter faktiskt försäljning, inte utförsäljning..."

Hål i huvudet om sommarjobb