"Tänk så spännande. Och så läskigt"

Hej!

Jag vet inte riktigt hur jag ska tacka er alla så jag gör ett försök här på alla hjärtans dag. Tack alla ni som har hört av er på olika sätt, via sms, mejl eller på Facebook. Ni som kommit fram på stan och kramat om och ni som skickat hälsningar med andra. Tack för all omtanke och allt stöd som jag har fått av er och tack för att ni också har berättat om era upplevelser av livet. Både ljusa och mörka. Jag är överväldigad och skickar massor av hjärtan och kärlek till er alla.

Hur mår jag? Jo, jag mår bättre ibland och är tröttare ibland. Energin kommer så sakteliga tillbaka för att sen helt försvinna igen. Men det är bra och jag har förstått att det är precis såhär som det ska vara, tills det blir annorlunda. 

I fredags skrev jag min sista krönika som kommunalråd i Växjöbladet/Kronobergaren, den ligger här i inlägget om du vill läsa. Det är ett försök från min sida att tacka för allt förtroende som ni har visat mig i den här rollen. 

Och jag vet att jag tjatar men jag säger det igen - Tack för era snällheter och för er omtanke, det värmer verkligen!

/åsa 

"Det var en sensommarkväll i augusti, för evighet sedan, som jag satte min allra första fot i Växjö. Jag steg ut på perrongen och det var lite fuktigt och småkyligt i luften. Sommarkvällen hade lagt sig över Växjös gator och jag styrde mina fötter mot Spetsamossen och mot Vintervägen. Där i en lägenhet bodde en kompis och där skulle jag få middag och en plats på soffan. Dagen efter började mitt nya liv som växjöbo och jag tog mig till universitetet och skrev in mig på lärarprogrammet. Jag var nervös och jag visste inte var jag skulle bo. Kanske hade jag ett rum på gamla vårdskolan men det beskedet skulle jag få först eftermiddagen därpå. 

Första dagen på universitet var omtumlande. Så många människor, så mycket folk. Överallt nya studenter som redan verkade känna varandra och som redan visste precis var de skulle ta vägen. Det visste inte jag. Jag kände mig bortkommen men också att jag var med om något viktigt – lilla jag skulle bli lärare och jag var nu elev på ett universitet. Det var stort för mig, att komma in på ett universitetsprogram och planera för framtiden. 

Tiden gick, jag fick mitt rum på vårdskolan. Träffade nya vänner och engagerade mig ännu mer i politiken. Jag blev förälskad och jag blev förälder. Mamma till den mest ljuvliga flicka ni någonsin har sett. När hon kom hade hon kolsvart hår och hennes första höga skrik, som var en enda stor protest mot världen redan då, blandades med doften från sjön utanför. 

Jag har ännu inte blivit lärare, men jag jag har gjort annat. 2007 valdes jag till förtroendevald på heltid i Växjö kommun. Vilken resa! Först i skol- och barnomsorgsnämnden och sedan vidare till andra nämnder och styrelser. Däremellan mötte jag kärleken och blev mamma ännu en gång. Också denna gången till en dotter med korpsvart hår. Hon luktade som socker och var precis lika ljuvlig som sin syster. När hon väl bestämt sig för att komma till världen gjorde hon det med besked. Det är så med kvinnorna från klanen Karlsson, vi tenderar att göra saker med just besked. 

Mina första stapplande steg på universitetet i Växjö måste fler Växjöbor få möjlighet att ta. Att få utvecklas i studier eller arbete, känna en hissnande framtidstro och känna hur livet ligger och väntar – Det ska varenda unge ges möjlighet att få uppleva. Att få bilda familj, pröva nya vägar och uppfostra barn i trygghet. Precis det är vad valet i år handlar om. Det handlar om morgondagen, om den ska vara ljusare än gårdagen. Det handlar om det bästa ligger framför oss eller om det redan har varit. Hopplösheten är utvecklingens största fiende, utan hopp slår rädslan rot och i dess spår gror ojämlikhet och otrygghet. Det måste vara huvudfokuset för årets val.

Men i det valet kandiderar inte jag. Efter tio år i kommunens tjänst och efter att ha stått på en lista i hela mitt valbara liv, så är det dags för mig att göra något annat. Jag lämnar kommunpolitiken i Växjö men jag lämnar inte politiken och jag lämnar inte Växjö. Jag är mer övertygad socialdemokrat nu än någonsin och jag kommer att bidra till valvinst fast på andra sätt än de jag är van vid. 

Det är helt enkelt dags för mig att få nya intryck och andra vyer. Tänk så spännande. Och så läskigt. Ni ska veta att jag har njutit av varenda minut i mina uppdrag. Alla människor som jag har fått träffa och alla samtal jag har fått vara del av. Beslut jag har fattat, vissa svårare än andra, möten jag har varit på. Ställen jag har fått uppleva och sammanhang jag har fått ta del av. 

Jag är evigt tacksam för allt. För förtroendet som ni har visat mig och för förtroendet jag har i er alla. Trots att jag är inflyttad ser jag mig som en djupt rotad Växjöbo. Är det något jag har lärt mig så är det att Växjöbo är inget man föds till, det är något man blir. En erfarenhet som jag inte skulle byta bort för allt smör i Småland. Så tack för mig, i den här rollen och i den här kolumnen. Vi ses snart igen!"